Inställningens betydelse - kortsiktigt och långsiktigt

Undrar efter att ha sett semifinalen i U-21-EM om det var början till en förändring av den svenska fotbollsmentaliteten jag just sett. Jag har sett ett svenskt landslag som från början gått ut för att vinna matchen, som från början försökt att anfalla, som från början försökt att vinna.
Jag har sett ett svenskt landslag som gjort två byten i halvlek (när hände det senast?), jag har sett ett svenskt landslag som spelat ut England och skapat massor av målchanser. Jag har sett hur laget växt efter hand, hur laget under en trettonminutersperiod gjort tre underbara mål mot England (Marcus Berg 2, Ola Toivonen 1).

Jag har flera gånger framfört åsikten att man måste våga för att vinna. Fotbollens grundidé måste vara att anfalla. Det är inte genom en mästerlig defensiv man vinner titlar utan genom en mästerlig offensiv.
Jag tror att med den rätta inställningen kan man vinna (jämför med USA!) och jag drar även paralleller med ishockey och handboll. Med de rätta ledarna så kan ett svenskt landslag ta steget upp i världseliten, det är inställningen till uppgiften som är avgörande! För handbollen tog det åtskilliga år, men en dag var man med i världstoppen - och sedan höll man sig kvar där länge. Kanske är man på väg att nå dit igen.

Jag skriver "med de rätta ledarna" och jag menar då inte den nuvarande A-lagsledningen. Jag är inte säker på att den nuvarande U-lagsledningen heller är den rätta, men jag ser vilken påverkan ledaren har på truppens agerande. En ledare visar vägen och leder in spelarna på den rätta vägen. Jag hoppas att vi, efter att ha missat VM-kvalet, får en ny A-lagsledning och en ny inställning inom svensk fotboll. Vi kan och vi skall bli bäst - en semifinalplats skall inte vara målet, målet skall alltid vara att vinna. Så länge det finns en möjlighet att vinna skall den möjligheten tas. Säkerhetsspel leder inte till vinster, bara till hederssamma förluster.

En liten kommentar om straffläggningar, detta ständiga gissel som bara genererar förlorare, inga vinnare. Focus hamnar ofelbart på den eller de spelare som missar, inte på de som lyckas. Även här skulle jag vilja se en skärpning av ledarens roll - lägg inte över ansvaret på spelarna vid en straffläggning! Det måste vara ledaren som bestämmer vilka som skall lägga straffarna och i vilken ordning - därmed tar ledaren över en del av det tunga ansvaret. Stjärnspelarna skall inte få möjlighet att smyga undan sitt ansvar (Ola Toivonen, Harbuti ??) och lägga över ansvaret på de som har sämre förutsättningar att lägga in straffen. En tydligare styrning från ledaren tror jag underlättar för spelaren. Stuart Pearce hade exempelvis ordningen klar ner till 23:e spelaren, det finns då inga tveksamheter även om den förste (och bäste) missar så är tryggheten kvar. Den svenska modellen (som vid Hollandsmissen 2004) att spelarna avgör tror jag inte på. Endast skada skall kunna ändra på den fastslagna ordningen. Att lägga in en straff handlar inte om tekniskt kunnande utan om självförtroende och mental styrka. Har spelaren dåligt med det skall ledaren hjälpa till, dvs ta beslutet och övertyga spelaren om hans förmåga.

Avslutningsvis vill jag framhålla Marcus Bergs insats i matchen som något av det bästa jag sett på länge. Han tog ansvar, han manade på, han jobbade matchen igenom hårdast av alla - och han gjorde mål. Att Lagerbäck inte gett honom de chanser han skulle haft är jättetråkigt för svensk fotboll, men än är hoppet inte ute - eller är det det? Får vi se en optimistisk inställning i de kommande VM-kvalmatcherna eller fortsätter Lagerbäcks trötta landslag sitt orkeslösa spel? Jag är inte så blåögd så jag tror att U-21 är bättre än A-laget, men det finns mycket i U-21 som är värt att ta efter i A-laget!