Tack vare eller trots Lagerbäck?

Jag fortsätter att fundera efter lördagskvällens landskamp mot Portugal och ser framför mig hur landslaget hade sett ut utan skador. Andreas Isaksson i mål som vanligt - har vi något alternativ i dagsläget? Förmodligen en trebackslinje(?) med Mellberg, Majstorovic och Hansson (med gott om plats på kanterna), ett femmannamittfält med Chippen till höger, Linderoth, sidleds-Daniel och Anders Svenson i mitten och Källström till vänster (fortfarande gott om plats på kanterna) och längst fram Zlatan och Henke. Jag är inte övertygad om att det laget hade klarat sig lika bra som det tvångsföryngrade laget gjorde i lördags.

Vad jag menar är: hade inte skadorna varit hade inte Sebastian Larsson och Holmén fått chansen att spela. Hade inte Sebastian Larsson varit värd en chans i EM (då han var i bättre form än i lördags!) och kanske eventuellt andra yngre spelare. Måste man i svenska landslaget "tjäna Rakel (Lagerbäck)" i sju långa år innan man får vara med i de stora matcherna?
Jag anser att Lagerbäck resonerar lika fel som många förbundskaptener före honom gjort: "Jag behåller mina gamla trotjänare så länge de orkar, jag vet i varje fall vad de levererar. Det är säkrare än att satsa på en ung, oprövad förmåga".

Lördagens insatser från främst Sebastian Larsson och Holmén, men även Safari, visar att ungdomlig entusiasm, framåtanda och god fysik inte får underskattas när man bedömer vem som skall spela.

Jag ifrågasätter Lagerbäcks hela landslagsperiod och menar att det svenska resultatet kunde varit bättre med en annan förbundskapten. Jag tror fortfarande att man måste våga för att vinna och jag anser att Lagerbäck saknar den avgörande fingertoppskänslan när det gäller laguttagningarna. Det är sällan det blir helt fel, tack vare vårt inövade säkerhetsspel (dvs innan vi började med 3-5-2) men det är också väldigt sällan vi får det sensationella, stora genombrottet i landslaget som man kommer ihåg från tidigare år (Tomas Brolin, Ralf Edström).
Lagerbäcks uttagningar har kännetecknats av en förkärlek för den trofasta spelartypen (exempel: Mattias Jonsson och Daniel Andersson) som kämpar och sliter, istället för en kreativ och spännande spelare (exempel: Per Zetterberg). Därav mycket av problemet för Sverige att föra en match. På senare år har landslaget i och för sig blivit mer offensivt (tack vare Zlatan?), men på ett försiktigt sätt.

Hur ser framtiden ut? Vad har Sverige för chanser att ta sig till VM 2010? Och om man går dit, hur klarar vi ett nytt slutspel? Tre frågor som du med fördel kan fundera på fram till nästa kvalmatch - mot Portugal borta den 28 mars. Den får vi genomföra utan lagkaptenen Zlatans medverkan på grund av hans hårda avstängning.

Men till Danmarksmatcherna är Zlatan med igen och han lär behövas. Vi har inte råd med många fler tappade poäng om vi vill klara kvalet. Danmarksmatcherna går 6/6 hemma och 10/10 borta - två datum lätta att komma ihåg.