Missade matchen, men ...

Da´n efter finns inte mycket att säga eftersom jag missade gårdagens kvartsfinal Kroatien - Turkiet. En fest i trevliga vänners lag prioriteras före en match med en till synes given segrare - inte trodde jag att Kroatien, detta cyniska landslag, skulle missa toppchansen till semifinalplats mot ett ganska så primitivt Turkiet.
Men, i avgörandets stund svek de kroatiska nerverna tydligen. Efter massor av missade chanser lyckades man ta ledningen med endast en minut kvar av förlängningen, då turkarna (kan man säga i vanlig ordning?) lyckades med det "omöjliga" och återigen kvitterade i slutminuten.
Att Turkiet sedan vann den avslutande straffläggningen var ganska självklart - Kroatien var redan knäckta.
Frågan är nu förstås om tur-Turkiet kan besegra även Tyskland. Slår blixten ner på samma ställe fyra(!) gånger. Inget är givet i fotboll, men lika övertygad som jag var att Kroatien skulle vinna, lika övertygad är jag om att tyskarna vinner.

En kommentar till den svenska insatsen mot Ryssland förtjänar att noteras (efter åtskilliga diskussioner i den sena midsommarnatten): alla (undantagslöst, såväl damer som herrar) var förvånade över den viljelösa insatsen mot ryssarna. Jag tycker också det var viljelöst, men var inte lika förvånad.

Tyvärr saknas det optimism och ungdomlig entusiasm på många platser i dagens landslag. Vi har fått för många spelare som bara alibispringer (jagar efter bollen men tror inte egentligen att de skall få tag i den, alternativt vill inte ha den).
Jag har skrivit det innan, men det måste upprepas; med bara Zlatan och Henke som anfallsspelare kan vi inte vinna några matcher på toppnivå. (Matchen mot Grekland var en fruktansvärt dålig match, första timman hände i princip ingenting).

EMs stora gåta för mig är: "Var tog Tobias Linderoth vägen i diskussionen?" Helt plötsligt är Daniel Andersson allas vän, det han presterat på plan godkänns av alla och han ifrågasätts över huvud taget inte alls! Men, sanningen är ju den att Daniel Andersson mäts efter en annan måttstock än övriga spelare - han jämförs bara med sig själv. Jag kan (motvilligt) erkänna att han efter den måttstocken har gjort bra ifrån sig i de tre gruppmatcherna, men det är flera klasser upp till en heltänd Tobias Linderoth vad det gäller kraft, fighteregenskaper och vinnarvilja. De ingredienser som fattades i gruppmatcherna!

Kollegan på inre mittfältet, Anders Svensson, har alltid tillhört en av mina favoritspelare - men då för sina offensiva kvaliteter. Som defensivspelare är inte Anders Svensson en av de större, även om han har kvitterat ut höga betyg i många av sina senaste landskamper. Men, i takt med att hans defensiv förbättrats har hans offensiv försämrats dubbelt. Det innebär att med nuvarande Anders Svensson som presterar ett hyggligt defensivt försvarsarbete har vi fått en totalt impotent Anders Svensson framåt. Jag såg inga "Argentina-frisparkar" eller helikopterfinter, inga vassa skott eller genialiska instick. Jag såg bara en-på-häl-springande Anders Svensson jaga spanjorer och ryssar, tveksamt understödd av Daniel Andersson och en ständigt felplacerad Elmander!

Elmander är ännu en lagerbäcksk EM-gåta. Vad har fått den så normalt försiktige Lagerbäck att chansa med den som yttermittfältare helt orutinerade Elmander från start mot såväl spanjorer som ryssar? Är det den lagerbäckska turordningen som är helt överordnad?

(Låter det så här vid uttagningen?
-Hmm, Chippen skadad, vem ska vi sätta in?
-Sebastian Larsson förståss, han har ju gjort två bra landskamper från start inför EM på den platsen! Han är spelsugen, i bra form och har stort självförtroende nu - och han trivs bra med Stoor!
-Sebastian, neeej, det går inte, det är några före i turordningen! Elmander står på tur. Det är han som skall in!
-Men han kan/vill inte spela yttermittfältare!
-Jodå, han är nöjd om han får vara med - och jag kan ge honom instruktioner under matchen var han skall vara - och så får han läsa på lite extra i pärmen!)

Sverige har, vid ännu ett mästerskap, uppmärksammats för sitt förutsägbara spel (förra VM njöt Beenhakker efter matchen mot Trinidad/Tobago, i år njöt Hiddink efter ryssmatchen) och hur defensivt de spelar.
Med en dåres envishet upprepar jag vad jag tidigare skrivit (och som jag kommer att utveckla ytterligare framöver): För att vinna måste man våga. Den som inte vågar, vinner inte!

I kvällens match är det inte tal om att våga, det gör både Holland och Ryssland. Ikväll gäller det vem som vågar mest - och vågar bäst. Jag tror inte att Hiddink kommer att spela lika bekymmerslöst som mot Spanien, men han blir ändå tvungen att chansa mot ett på papperet överlägset Holland. Ett Holland som har alla fördelarna (många spelare vilade förra matchen, en dags extra vila för alla) mot ett Ryssland som har två särskilt starka kort: Arshavin på plan och Guus Hiddink vid sidan av. Sevärt!