Anemisk anakronism

Funderade lite efter dagens Sportspegel och deras rapsodiska bevakning av dagens tre allsvenska matcher (Hammarby-Örebro, Trelleborg-Halmstad och Sundsvall-GAIS). De visade målen från matcherna, men det var allt - inga kommentarer, inga analyser.
Jag har svårt att mobilisera något intresse för allsvenskan så som den numera presenteras för den "gammalmodige" tittaren (den som inte har "pay per view" och tittar på hela allsvenska matcher var och varannan dag).
Jag tycker det är tråkigt när den allsvenska omgången är ständigt utspridd så att tabellen haltar. Jag saknar den gamla sportspegelmodellen, när nästan hela sportspegeln på söndagen bestod av rapporter från de allsvenska matcherna.

Ja, jag vet att den tiden är förbi, men jag saknar den ändå. Jag har svårt att mobilisera tillräckligt med intresse för att ständigt behöva bevaka en utspridd allsvenska med sexton lag. Jag hänger med för dåligt och det irriterar mig, men jag kan ändå inte uppbjuda tillräckligt med energi för att ändra på det. Jag kan heller inte tänka mig att sitta och se flera allsvenska matcher i veckan på TV.
Däremot skulle jag kunna tänka mig att åka och se någon eller några allsvenska matcher live - det var länge sedan.


Ibland känner jag mig som en anemisk anakronism, en blodfattig varelse från en annan tidsperiod, som längtar tillbaka och ständigt upprepar "det var bättre förr".

Självfallet var inte allt bättre förr, men vissa saker var det. Till exempel så var jag själv en bättre fotbollsspelare förr, något som med smärtsam tydlighet avslöjas vid den traditionella sommarfotbollen nere på Kurtinen mot sommargästerna. I matcherna där åldern på spelarna varierar mellan femton och sextiofem år hjälper det inte alltid att man tänkt rätt. När foten är på rätt ställe är bollen ofta sedan länge försvunnen, bortplockad av någon snabbfotad yngling. Jag känner mig som en tjälskadad vårväg ibland,"framkomligheten nedsatt", men på något underbart sätt så njuter jag ändå av varje minut som jag fortfarande kan vara med och spela fotboll, antingen det är nere på Kurtinens gräs eller inomhus på vinterhalvåret.

Jag har nu spelat fotboll regelbundet i över femtio år, men jag har fortfarande inte alls tröttnat på det. Även om kvalitén på mina egna prestationer inte är så hög längre så är närvarokänslan fortfarande stor. Jag upplever en trygghet på fotbollsplanen, jag känner mig hemma där. Blir perioderna utan fotboll alltför långa är det något som fattas mig. Jag behöver få spela fotboll regelbundet för att trivas med min tillvaro. Det är inte allvaret och tävlingen som är det viktiga utan gemenskapen och glädjen. Det är därför med både glädje och tacksamhet jag noterar att jag fortfarande kan hitta sammanhang där jag kan och får medverka. I år sade jag nej till korpfotbollen (i samband med min pension), men tack och lov är vi några likasinnade som träffas två gånger i veckan och spelar inomhus (uppehåll juni-augusti). Under den perioden finns sommarfotbollen på Kurtinen som ersättning så utan fotboll behöver jag inte gå några längre perioder - tack och lov!