Stiltje i ankdammen?

Så var det över för denna gången, ännu en mästerskapsturnering med svenskt deltagande och utan några större framgångar. Vad har då reaktionen blivit på de uteblivna framgångarna?
Inte mycket, som vanligt. Från förbundshåll hävdas med bestämdhet att vi gjorde en bra turnering, där särskilt de två första matcherna var väldigt bra. Motvilligt erkänns att den sista matchen mot Ryssland inte var så bra - vi kom inte upp i vår normala standard.

Våra "vänner" i sportjournalistkåren inriktade sig på fel saker, tycker jag.

Dels är det avsaknaden av kritik på Lagerbäcks uttagning av truppen till EM - alla var lyriska bara för att Henke Larsson kom med. Ingen kritik av hanteringen av Teddy Lukic (allsvenskans bäste försvarare med internationell rutin i massor och förmågan att höja sig mot bra motstånd!). Inga rop efter Marcus Berg, en målskytt i högform, chanstagare och en perfekt inhoppare.

Dels är det diskussionen kring hur Lagerbäck matchade Sverige i gruppspelet något som jag har saknat. Startuppställningen mot Grekland var försiktig och laget hade förmodligen också fått instruktioner att vara väldigt försiktiga. Hade inte Alexandersson blivit skadad hade vi inte fått se Stoor i EM. Varför inte Sebastian Larsson fick chansen när "Chippen" försvann är också mycket märkligt - försöket med Elmander var inte lyckat. Och, den största gåtan av allt - var tog Sveriges viktigaste spelare (Tobias Linderoth) vägen? Det var hans inställning som Sverige saknade i andra halvlek mot Spanien och hela matchen mot Ryssland. Hur allvarligt skadad var han. Han genomförde trots allt en skaplig halvlek mot Ukraina och hade två veckor på sig att vila. Nog hade det gått att starta med Tobias mot ryssarna? Lagerbäck har hamnat i en "säkerhetsbubbla" - han vågar inte ta några som helst risker och vi kommer heller inte att vinna något så länge Lagerbäck har den inställningen.
En annan sak som jag ständigt irriteras över är hur dåligt vi utnyttjar Zlatans kompetens. Han ska inte matas med luftpastejer, han skall ha bollen på fötterna och ha möjlighet att passa till offensiva lagkamrater. Har man en spelare med extraordinära egenskaper, så skall man naturligtvis även försöka utnyttja dessa för lagets bästa. Det är naivt att tro att Zlatan och Henke själva skall kunna utmanövrera fyra, fem eller sex motståndare!

Händer det inget med den svenska landslagsledningen kommer det att innebära att vi tappar ännu mer internationellt. Vi kan inte förlita oss på enskilda individers "trollerinummer" (Zlatans mål) utan måste, för att hänga med, börja våga anfalla för att därmed skapa målchanser och möjligheter att avgöra matcherna av egen kraft - inte enbart hoppas på motståndarnas misstag.
Jag hävdar att vi kan spela anfallsfotboll - och om vi inte kan det är det hög tid att vi lär oss det. Vi har haft offensiva backar i svensk fotboll (Hans Selander var den förste!?) tidigare och om vi tycker att det saknas den typen av spelare för tillfället i svensk fotboll så får vi försöka skapa dom.
Det största problemet är att hitta den sammanhållande kraften på mittfältet med offensiv inriktning - en roll som Anders Svensson var på väg att växa in i 2002! Det som har hänt därefter med hans offensiva utveckling tycker jag är tråkigt att se.
Kanske (men jag är tveksam) kan den tröge Kim Källström tillföra landslaget något om han känner att han har en plats i startelvan (istället för Ljungberg). Då kanske hans krampaktiga spel försvinner och han kan visa de kvaliteter han faktiskt besitter.

Nu stundar ett besvärligt VM-kval inom kort. Det börjar med Albanien borta den 6 sept., fortsätter med Ungern hemma den 10:e sept. och tredje och sista matchen i år blir mot Portugal hemma den 11:e oktober. Tre mycket besvärliga matcher för ett lag som inte vågar satsa framåt.

Det verkar inte som om vår käre Lars Lagerbäck tänker avgå (han är värd all uppskattning för det han uträttat), eftersom han och hans arbetsgivare anser att EM-turneringen var OK och han har redan börjat förbereda sig för VM-kvalet. Någon folkstorm mot Lagerbäck märks inte heller av så möjligheten är synnerligen stor att vi tuffar vidare i våra gamla invanda hjulspår; säkerhetsspelar, bygger defensiva mittfältsblock och hoppas på enstaka mirakel framåt.

Svensk fotboll utvecklas inte i takt med konkurrenterna och verkligheten kommer att nå ifatt oss. Vi kommer förmodligen att missa denna kvalturneringen och vad som sker därefter är höljt i dunkel. Det kan bli några tunga år för svensk fotboll framöver.